Whale oil beef hooked

Håller självklart med dig! Det är förmodligen ingen som har helt och hållet rätt därute om hur i helvete världen skapats och sådant snack, man kan ju till och med spekulera runt ifall vi människor ens finns. För så skulle det ju kunna vara, ingenting är säkert...

Det fittigaste när det gäller människor är att alla överdriver, sålänge dom vill att folk ska lyssna på dom, för om man skriver precis som det är så blir det oftast jävligt ointressant. Till exempel så överdriver vissa religiösa i sin tro när de talar om de "otrogna" och skit precis som de otroende överdriver när det säger att alla religiösa bara vill ta över världen. Hursomhelst... Jag, och detta är min personliga åsikt, är att religion är till viss del sjukt bra, och till viss del sjukt dåligt. Det dåliga är att eftersom en jävla massa människor tror så kan religionen användas som ett vapen, som du skrev, USA. Samtidigt så kan det vara mycket bra, någon som man kan vända sig till till exempel. Jag tror personligen inte heller på någon specifik religion, men att det skulle mycket väl kunna finnas någon söt skäggig gubbe som ser alla och kontrollerar alla. Det är fullt möjligt, om dock väldigt osannolikt. Jag skulle därför inte kunna anse mig själv som ateist, då jag inte helt tar avstånd från högre makter utan endast avhåller mig från att ingå i en speciell grupp religiösa.

Sedan också frågan om hur människor väljer att tro eller inte tycker jag är konstigt. Anledningen till att religioner har uppkommit är ju inte för att någon random person har kommit ner från himmelen och sagt att du ska tro på den här guden!(Enligt kristendomen är det ju ungefär så, men hur har andra religioner uppkommit då? Hur kan det vara så att flera "profeter" eller liknande fått olika budskap? Antingen så finns det fler än en gud, eller så är religion bara något som uppkommit för att människan vill förstå den värld de lever i, och därför har det uppkommit olika historier i olika ställen av världen. Nu låter det som om jag klagar på religion, men det jag vill få fram är att jag personligen tycker att det är konstigt att det finns många religioner som säger olika saker, för om det fanns en gud som är allsmäktig så hade la han förhindrat det?

Om man vill förenkla det hela lite så kan man tänka sig att man placerar tre spädbarn att växa upp någonstans ute i skogen utan kontakt med samhället, så skulle dessa varken tro på jesus, krishna eller det flygande spagettimonstret utan förmodligen på solen, eller naturen. Sedan efter många år kanske detta skulle utvecklas till en berättelse och sedan kunna räknas som religion. Så egentligen så är kanske den mest grundläggande religionen astronomi eller jordmodern. Eller elementalism för att göra Bimme glad.

Howeevva.. alla som läser detta suger, på något sätt. Hiahia

Och nu när jag tänker efter så kanske jag inte ens svarade på vad du skrev... Fan.

Hum hum, jag tycker iaf inte att religion är något dåligt, sålänge den används på rätt sätt. Och ateism är inte heller något dåligt, sålänge dom argumenterar på rätt sätt. Det är bara det att precis som att de ateisterna på den sidan generaliserar, generaliserar också du gentemot ateister.

Tycker du ska skriva om en viss oerhört duktig polack <3

//Maribaken

Nja, i min skrift var det ju mer det jag läste som jag vände mig mot, inte ateister som stort. Även om många är idioter. Precis som kristna. Eller vilken person som helst.
Det jag menar dock, det jag huvudsakligen irriterar mig på, är just tomheten på respekt. Från båda sidor. Precis som ateisterna, samt du i din skrift, håller på att förlöjliga den kristna tron (kristendomen ännu en gång, för exempel jag kan ge har bara ägt rum i samband med attacker mot kristendomen av ateister) hela tiden med exempelvis "det flygande spaghetti monstret". Jag ser inte så många kristna som förlöjligar ateister. Där, däremot, kan jag tycka att dem kan bättra sig. Behandla sin fiende med respekt tycker jag absolut.
Blubb blubb blubb.. Vad var det mer nu då.. Jo, om jag förstått detta rätt, ateister säger sig avstå från religion/tro/dans på dvärgar och allt sådant. Men, vad jag konstant funderar på, det är inte varför dem avsäger sig tro på något "overkligt", utan om det faktiskt är så att ateism istället är något som man säger sig vara för att vara ball eller dylikt. Jag menar, för helvete, hur tråkigt är det att veta att när du är död, så är du död. Det kommer inte hända någonting. Du kommer att försvinna totalt, ett oändligt tomrum.
Tror den tanken, om man faktiskt fullt tror på en sådan död (som egentligen hade vart det mest logiska) så borde man ändå få ordentliga ångestproblem.
Aaaaanyhow, det sista var absolut inte riktat fientligt mot ateistjävlarna, utan bara ren spekulation.
puzzzz <3

//Bimme Bimme Bimmheeee

Absolut! Respekt i huvud taget är ju så gott som bortblåst i samhället idag, inte bara när det gäller religion.

Det flygande spagettimonstret är ju från början endast en liknelse för att få folk att förstå hur osannolikt det är att en specifik religion har rätt, det är lika fullt möjligt att det är ett spagettimonster som skapat världen som det är att en blå man med fyra armar, sittandes på en lotusblomma samt ridande på en svan,(Vishnu) är den högste av alla gudar. Alltså inget riktat(från början) mot kristendomen utan mot alla religioner.

Jag försöker att inte, även om det kanske blir så, att inte vända mig endast mot kristna i min argumentation och försöka att inte förlöjliga den, du får se mina liknelser med kristendomen inte för att förlöjliga utan för att förklara vad jag menar.

En ateist är(enligt wikipedias definition) en person som uppfyller kravet; "avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon gud, gudar och högre makter." Det vill säga att de tror på materia(om jag förstår rätt), och därför inget liv efter döden. Jag är, som jag skrev, därmed inte ateist utan något annat, en utstött jävel.
Men är det verkligen så ångestfullt? Visst är det ju sjukt tråkigt att tänka sig att en dag så tar allt slut och det blir inget, nada, kaputt. Men eftersom det är just inget, så märker man ju inte av det, man kommer inte känna smärta, kommer inte ligga och tänka på att man inte kan röra sig, eller att det bara är svart. Man kommer helt enkelt inte uppfatta hur tråkigt det är. Skulle ju dock vara roligare om det var något efter döden..

Sen att ateism skulle kunna vara något på modet.. Tja, det är det säkert! Fast jag skulle säga att det kommer fortsätta i den riktningen tills det kommer en ny profet eller underverk. Sedan var man la "ball" om man trodde på kristendomen för 40 år sen också, annars var man ju inte riktigt klok... Och nu använde jag kristendomen igen, förlåt för det.
Det jag undrar över mest är om det kommer bli bättre eller sämre utan religion. Kommer våra lagar(som i högsta grad är tagna från de tio budorden) falla och istället skapa kaos. Eller kommer det bli bättre eftersom ingen kan använda religion för att kontrollera?

Sedan att ateister vänder sig mycket mot kristendom och inte mot andra religioner tycker jag inte är så konstigt, även om dem har fel. De flesta ateister lever ju i ett kristet samhälle.

//Maoribokeen Hjelm <33

Jag tror absolut inte på att framtiden kommer att gynnas av att bli av med religion. Sedan är jag ju en ganska rejäl romantiker när det gäller tradition och konservatism, tihi.
Religion är ju något som främst vänder sig till människor som kämpar, som inte lever som kungar, som fortfarande är ordentliga människor. Vi i västerländerna (mer specifikt, vi som har det "bra") har ju börjat vända oss mer från tro och istället materialism. Man "går in i väggen",får ångest, panikattacker, nästintill omöjliga krav på oss som människor. Allt för att vi letar efter att kunna mätta vårat ego. En människa som istället lever med känslan att när du dör, så blir det bra, allt blir bra, du känner bara bra känslor, allt det där, kommer ju istället köra genom livet som en god människa och bry sig om andra istället för sig själv. Kanske för att få något tillbaka sedan, men fortfarande, det hade skapat en bättre värld. Or so, I believe.

Och om mina tidigare spekulationer.
Jag tror inte att man kan leva med ett ordentligt psyke om man är övertygad om att det blir tomhet när du dött. Då måste man ju nästan gå över till frågan, "varför liv?" "vad är meningen?", och allt blir ju ofantligt tomt om man skall hålla sig till att även om du kämpar upp till toppen eller skaffar familj eller vad man än gör, så kommer det ändå inte leda någonstans. Det blir ju totalt meningslöst utan en fortsättning. Åter igen, det är vad jag tror i alla fall.

//BLLLLLLLLARGBLARGBIMME

Tjaa, jag är ganska kluven i den frågan, eftersom jag varken är troende eller icketroende. Om det är så att livet inte betyder något i huvud taget.. Så suger det och man kan i princip göra vad man vill, antingen göra slut på sitt miserabla liv så fort som möjligt, eller leva det som om det snart är slut. Om det istället är så att man får ut något av detta livet in i nästa(om det är så) är det ju bra att veta först och främst vad det är(för det skulle ju kunna vara så att i nästa värld börjar man där man slutar likväl som att de som varit snällast mår bäst. Och det är ju också en intressant tanke.. om man har varit "duktigast" eller vad man nu vill kalla det i sitt första liv, hur ser nästa liv ut då? är man den som sitter på tronen och kollar ner på alla andra? Eller är alla jämlikar? För ifall alla är jämlikar i nästa värld, så spelar det ingen roll hur snäll man är i det första livet... Vad är skillnaden i dessa världar egentligen??

Och att de som tror på forskning skulle vara knäppa vet jag inte, det är ju också en tro på sitt eget lilla vis. Det är snarare de som jag, som inte vet vad fan dom ska tro som kommer gå in i väggen eller nåt.

FRUUUKTANSVÄRT meningslöst skulle jag vilja påstå... Och det är därför det känns konstigt. Men tänk dig att världen är en dröm i någon varelses sinne. Och någon dag kommer denne varelse vakna, och då kommer allt vara borta, förutom kanske ett minne om vad varelsen drömt om.. Och vi människor, jorden, alla djur osv är bara en tanke. Och det enda man kan göra är att hoppas att den jäveln somnar om och fortsätter drömma... Eller att drömmen har påverkat honom på något sätt så att vi iallafall för med oss någonting.

//SMlairsikbåasknean

Oj glömde... påverkat "hen" på något sätt*

INTE I HELVETETS JÄVLA ANUSHÅL GODTAR DU ORDET "HEN" I MIN NÄRVARO!

Ahem. I alla fall. Nja, vet inte riktigt, om du på något sätt anser att du mår bra av att någon ser ner på dig, så får du väl i nästa värld be någon att göra det x)
Men det beror ju fullt ut på vad man tror. Jag vill tro på ett liv efter döden, men tyvärr tror jag inte på det. Istället anser jag att meditation, samt utrotningen av människan (som bara är en tidsfråga), är det som kommer ge oss ro. Eller ge mig ro.
Många skulle anse att mitt tankesätt är jävligt fuckat, men jag har absolut ingen kärlek för vårat samhälle. Ingen sympati för dagens människa, generellt sätt. Men jag är väldigt säker på, enligt mina funderingar, att vi som människor redan förstört vår "mening med livet". Det vi kan, och skall, hoppas på är helt enkelt att vi dör ut fort och att nästa art som stiger fram på vår planet lyckas bättre än vad vi gjorde.

Skall avbryta där så att det ej blir för mycket, men sådana är mina funderingar i alla fall, angående existentiella frågor och liknande. Kortfattat, givetvis.

Avslutningsvis är jag lite besviken på dig. Så som du argumenterar i början av din sista kommentar är precis varför jag har så ofantligt mycket hat mot människan. "Varför skall jag bete mig bra?" "Jag ser inte att jag vinner något på att offra mig eller mina saker" BLARG BLARG
Varför kan inte folk bara bete sig ordentligt utan att få något? Varför kan inte någon jävel inse sina egna fel? Varför är alla sådana jävla egoistiska svin? Varför varför varför.. Kan fortsätta ett bra tag med en diskussion som denna, men avbryter här.

Puzz puzz lingonvecka.

//Bimmlerydoo

Tjaa, eller så var jag sarkastisk <3

Vad jag menar är att ifall man får ut något av att vara snäll i detta livet, kommer inte det påverka andra i nästa?
Utrotning av mänskligheten skulle sitta fint :D eller iallafall större delen av den.

Tjaa, jag menade ju inte riktigt att det var rätt att tänka så, eller att jag gjorde det, utan endast spekulerade i frågan.. Det är inte heller så jag beter mig(hoppas jag). Men i så fall skulle man kunna prata om "vad som är rätt och fel". Det jag skriver är ju att OM det var så, så skulle man kunna bete sig hur man ville, men vi är ju knappast säkra på något? Right?

Lingonveckan är förresten redan slut.

//Mackedoo

Givetvis. Men skall man kunna tala om något så får man utgå från sagda "självklarheter" på något vis. Annars kommer det att börja med att vi funderar kring vad som är rätt och fel, men slutar sedan med att vi diskuterar varför färger finns i åratal. Intressant, verkligen, men kanske inte relevant.

Om man är god i detta liv så lämnar du något kvar till andra. Eller i alla fall, så förstör du inte för andra som kommer att bruka samma jord som lämnats i ditt ansvar av tidigare skötare. Något sådant. Om man tror på liv efter döden så slipper du väl leva med smärta om du är snäll, och blir jämställd med andra godsinta människor. Medan dem som skadat på denna jord, får istället leva med smärta i nästa. Lite himmel och helvete, kanske, men som exempel. Eller varför inte få din egen lilla himmel där allt som får dig att må bra existerar, utan andra medvetanden (alltså, ej skadar det någon annan). Jag vet inte. Lite spekulationer bara.

För dig kanske ;-;
// Blodiga Bimme

Vill även lägga till, personligen anser jag att "gott och ont" beror på egoism och altruism, I den innebörden av vad man låter styra en mest. Ur min synvinkel är även altruism exempelvis när man är självoffrande till någon annans vinst, även helst utan att själv kunna känna sig bättre, medan egoism är när man istället väljer att offra någon annan för sin egen vinst.

Xoxo
// Gossip Bimme

True that. Bara det att det absolut inte är självklart att det finns ett liv efter detta.

Och det du skriver om att man lämnar kvar något till nästa generation tycker jag är det enda vi kan vara helt säkra på(förutsagt att mänskligheten inte utrotas) och är det vi egentligen borde satsa på, istället för att försöka uppnå något som vi inte vet om det existerar. Dessutom antar jag att om man är god gentemot de efterkommande generationer kommer man till himmelen, om den nu finns.

Men finns altruism då? Eller är det kanske någon form av egoism, för det är väldigt väldigt sällan man hjälper någon bara för att, utan för att man själv får ut något av det. Antingen av att man mår bra av att hjälpa andra, eller att man blir uppskattad på något sätt. Kanske är det så, att just människan inte kan vara fullt ut god, utan alltid har något i baktanke, även om det inte är tanken från början. Men det är bara spekulation.

//Mör i röven

Kanske det man borde fokusera på. Eller ja, man borde ha gjort det tidigare. Sedan är ju även jag i tron om att människan redan låst in sig i skithögen som leder till vår utrotning.

Det med altruism dock, det är lite synd kan jag tycka att du kör på samma spår som "alla" lärda inom psykologi. Givetvis finns altruism, enligt mig, även om jag fått höra oerhört många gånger att den ej existerar. Saken med altruism och egoism, detta oändliga krig, är helt enkelt hur man definierar det hela. Personligen anser jag att altruism, som sagt, är huvudsakligen något självuppoffrande som gynnar någon annan och inte dig själv.
Sedan argumenterar många också, som är mot altruism, med att vi som människor alltid har en baktanke med en akt. Även om den är god. Medvetet, eller undermedvetet. Men ännu en gång kommer jag med en egen idé, och funderar istället kring om det inte bara är så att den där härliga känslan som man får efter att man gjort något gott är bara ett inbyggt "bonus-system". Alltså, något för att motivera individer som inte bara kan vara goda för sakens skull. JASST AN AJDIA.

Sedan, helt ärligt talat, hur många tänker "JÄVLAR VAD BRA JAG ÄR" eller "FYFAN VAD GÖTT AV MIG" när man exempelvis hjälper någon med barnvagn ner/upp för tåget? Själv lägger jag inte ens märke till det, utan gör det bara av ren reflex. Dock tar det av min tid, och gynnar personen. Sedan kan man givetvis fortsätta diskussionen med att den personen som fick hjälp blir undermedvetet lycklig, och kommer ha trevligare attityd mot omvärlden. Kanske till och med hjälpa andra, dock inte för att få en bra känsla, utan för att personen redan har den. Då är det ju inte ett agerande för att uppnå något, utan för att man redan uppnått det, och undermedvetet hjälper andra att må bra.

AJ DONNT NOVV
//Boimme

Tja återigen så väljer jag inte sida utan endast spekulerar och försöker skapa en diskussion. Det kan mycket väl vara på det andra viset.

Och jag håller med om att goda gärningar ofta är spontana, men ofta mår jag bra efteråt. Sedan vet jag inte om jag gjorde det spontant för att uppnå denna känslan, eller för att det bara kom automatiskt.

Jag tror, att detta altruism=egoism kan stämma för en del personer, men vissa stämmer det definitivt inte för, sådana personer som mår bra(eller tror sig må bra) av att äga saker, ha mycket pengar och bo i lyx. Eller.. dessa personer kanske ger bort massa pengar till föreningar o grejs och mår bra för det, men (och nu generaliserar jag) många rika har ofta tagit vara på andras olycka i sin väg mot lyxen. Att dessa skulle må bra av detta känns konstigt, och bryter därmed altruism=egoism eftersom de får andra att må dåligt. Möjligtvis skulle det vara så att dessa personer tränger bort och avvisar sådana påståenden om att dom får andra att må dåligt.

Blaourg <33
//Maribaken

Jo, möjligen, dock uttråkande att spekulera som alla andra gjort tidigare. Tihi.

Om man givetvis inte försöker gottgöra. Eller är medveten om att ha skadat andra, men gör det för att kunna hjälpa fler.
Med tanke på det, lite intressant, dilemman som vi höll på med i grundskolan.

Tänk dig att du står inför en sjuk jävel, låt oss säga mig, som ger dig följande val;
Antingen får du skona den du älskar (exempelvis), eller så offrar du denne. Men genom att döda den du älskar räddar du (låt oss säga) 100 personer.

Kan man räkna något av valen som egoistiska/altruistiska? Vad är mer, vad är mindre? Är det ena egoistiskt men det andra inte?

Intressanta skithögar det där.
//smurfen bimme

Får även tillägga, fick hålla mig kort då jag skriver på mobilfanskapet. Kan även finnas något språkligt fel här och var, men ignorera gärna det.

Puzz <3
//bimmish

Fast vad har argumentens rolighet att göra med vad som är relevant, samt vilka olika åsikter man kan ha? I så fall skulle man ju inte komma långt om alla skulle tänka olika, kaos.

Hmm, jag hatar sådana frågor.. Det är som den du drog häromdan, om att skita knivar o grejjer..
Men för att svara.. Det beror nog på.. Jag skulle förmodligen inte kunna leva med varken det ena eller det andra. Men om man antog att jag inte hade någon aning om vilka sorters personer dessa hundra var, så skulle jag förmodligen valt den jag älskade, tyvärr eller nåt. Och jag vet, det är fruktansvärt egoistiskt, eftersom jag endast är snäll mot 27 pers när jag gör det(förutsagt att ifall jag räddar 1 person blir 25 andra glada över att denne överlevt, sedan plus 2 för att jag mår bra samt den personen). Om jag däremot skulle välja att rädda 100 pers, så skulle det glädja 100*25+100-1=2599 pers. (Släktingar och vänner+Räddade-Mig)

Detta är som sagt otroligt egoistiskt, och konsekvensetiskt hur fel som helst. Och jag vet ärligt inte hur jag kan försvara mig. Sedan skulle kanske mitt svar varit annorlunda om jag visste vilken sorts människor jag räddar. Är det spädbarn som har hela livet framför sig? Är det gamla? Är det fittor? Är det Bush? Är det ensamstående mammor med tre barn och inga andra släktingar?

Jag kan inte riktigt förklara varför jag skulle gjort så, men att ta livet av någon jag älskar skulle jag inte kunna leva med, även om jag räddar alla i världen och anses som en hjälte, det skulle påverkat mig för negativt. Det kanske förklarar lite varför egoism INTE kan vara altruism.(Hur många jag än hjälper kommer jag ändå må dåligt)

Du kan va puss bejb<3
//Mussebaken

Egoism kan vara altruism, bara att vi har tolkat det fel! Tihi.
Allt är ju i åskådarens ögon.

Jävligt intressant att se hur du tänker kring problemet. Drog en liknande med min familj för ett tag sedan, dock tror jag fallet var 1000 personer och inte 100, men resultatet blev likadant som när du funderade. Dem valde att rädda den som man håller kärt.

Jag tänkte istället, om jag bortser från mitt hat mot människor generellt sett, att jag skulle välja dem 1000 personerna. Mestadels för att jag under tidpunkten tänkte med min överdrivna bimme-moral, antar jag, men ändå.

Dock, som man kan se det, är det ju ändå altruistiskt av mig att rädda mängden av människor. Jag mår ju inte bra av att döda den jag älskar, men förstår att det är rätt att fler liv skall räddas istället för ett. Det blir ju ett slags självuppoffrande, som inte gynnar mig eller får mig att vinna något, men det gynnar andra. Ännu en fundering kring egoism och altruism, tihi.

Nee, du é <3
//Bimme The Bakelse

Det är ju ganska intressant att de flesta människor skulle välja att rädda en person istället för hundra/tusen personer. Varför tror du det är så? Är det för att kärlek är starkt eller för att vi är egoister?

Naww :3
//Maribaken